Hovawart

Fakta om rasen Hovawart Hovawart- namnet möter oss på alla hundutställningar. Färgen kan vara svart med tecken, svart eller blond. Oavsett färgen lägger man märke till en hovawart tack vare hans imponerande utseende och uppträdande. En hovawart försvarar väl sin plats som tjänstehund, räddningshund, skydds-, vakt- eller ledarhund och är en idealisk hund för brukssportintresserade. Hovawarten hör till de medelstora hundarna. Den kraftiga, robusta kroppen vilar på starka ben. Tiken har smalt, välformat huvud, hanens är kompaktare. Den rikliga behåringen på frambenen och den ståtliga fanan på svansen passar väl till den harmoniska linjeföringen. Ett kraftigt bett bidrar till det aktningsbjudande intrycket. Intelligensen återspeglas i de mörkbruna ögonen. den kraftiga bröstkorgen visar att hovawarten är en god löpare. De elastiskt fjädrande fotlederna gör att inte ens höga hinder bereder några bekymmer. Pälsen är lång, mjuk och glansig och är ett utmärkt skydd i alla väder. Den besvärliga underull, som många långhåriga hundar har, saknar hovawarten nästan helt. Hängöronen är inte heller så tunga, att den naturliga rengöringen försvåras, inte heller minskas förmågan att uppfatta ljud. En hovawart uppfyller alla krav man kan ställa på en brukshund. De medfödda anlagen har gjort både den ursprungliga och den vidareutvecklade hovawarten till en ovillkorligt pålitlig vakthund. De är inga bandhundar och de lämpar sig inte för jakt. Eftersom de inte har någon utpräglad jaktinstinkt är det lätt att vänja dem av med att rymma och ströva omkring på egen hand och att lära dem att hålla sig i närheten av hemmet. Därför är de idealiska familjehundar under förutsättning att de får tillräcklig kontakt med människorna i sin omgivning och nog med utrymme att röra sig på. Det utmärkta luktsinnet gör hovawarten  kvalificerad för allt slags sökarbete. Vaktinstinkten är mycket stark men den går sällan till överdrift. En hovawart förföljer inte varenda person, som passerar i närheten , under ihållande skällande. De underordnar sig villigt sin herre men har trots det mycket goda förutsättningar att bli bra skyddshundar.             Hovawart är mycket lättlärd och det de en gång lärt sig sitter kvar. De är mycket arbetsvilliga och man kan tydligt se att de tycker om arbeta.  En sådan  hund visar sällan någon utpräglad skärpa som unghund. När de är utvuxna visar de däremot en lidelsefull kamplust (utan att vara aggressiva). De är trofasta och mycket följsamma men kan ibland trots det kräva ganska hård behandling. Hovawarten har en stark benägenhet att ge sitt fulla förtroende åt en människa men de är mycket tillgivna och helt pålitliga även mot familjemedlemmar och husdjur. Hovawarten är en mycket stabil och enhetlig ras när det gäller karaktärsegenskaper. De finns i arvsmassan  och det är förhållandevis lätt att ta fram de anlagen vid inlärning. En hovawart är sällan aggressiv mot andra hundar, de är inga jakthundar, däremot är de synnerligen arbetsvilliga och aktiva. De är normalt mycket följsamma och lätthanterliga men de är mycket skarpa när de tvingas att försvara sig. Hovawarten är som en persika, mjuk utanpå men med en hård kärna. Den kräver en fast hand eftersom den redan vid 8-10 veckors ålder kan den tycka till finns anledning att förvara både matskål och soffplats. Det är inte ovanligt att en driftig hovawart försöker ta kommandot i familjen under uppväxten, främst kanske under de månader hunden befinner sig i "puberteten". En annan egenskap hos hovawarten man tycker man som valpspekulant ska känna till är vaktinstinkten. Hovawartens ursprungliga  användning i hemlandet Tyskland är som gårdvar ( därav namnet, hof= gård, wart= vakt på tyska), den har helt enkelt motiverat sin existens genom att effektivt vakta hus och hem. Den ursprungliga hovawarten dog i stort sett ut under första världskriget, och när tysk hundverksamhet åter kunde rikta ögonen framåt vidtog rekonstruktionsarbetet av rasen. Dagens hundar är en produkt av bl a schäfer, newfoundlandshund, leonberger, kuvasz och till 55% av hovawart- liknande bastarder. Rasens främsta användningsområde i hemlandet numera är som skyddshund. Redan vid sexmånaders ålder påbörjas valparnas träning och rasklubben har flera egna träningsplatser runt om i landet. Tragglar man momenten om och om igen kan hoffen tröttna och lägga av. Man ska ha klart för sig att den i regel kräver mer jobb än en schäfer för att bli bra, men det tycks inte hindra att bli bra, men det tycks inte hindra att fler och fler människor som haft andra brukshundar börjat intressera sig för hovawart. Det innebär att fler av dem kommer ut och tävlar. En av hovawartens tillgångar är dess stora nyfikenhet som är värdefull t ex i arbetet som räddningshund. Trots sin storlek är hovawarten smidig och tar sig fram överallt och dess snabbhet gör att den med framgång används som draghund. Rasen är tillgängligare mentalt idag än för bara några år sedan. Den har mer motor, är mer arbetsvillig och har mer social kamplust. Det här är egenskaper som alla uppfödare arbetat målmedvetet med att förstärka. Man kan beskriva hovawarten som dominant i sitt samröre med andra hundar. Den är signalsäker, följaktligen blir den inte missförstådd och den är själv sällan aggressiv. Dock är jaktlekarna hårdhänta och det är inte säkert att hundar av vekare raser, som retriver och collie, uppskattar hovawartens sällskap. Den första hovawarten kom till Sverige 1967. Det var en tik vid namn Cara von Goldigtor som importeradesav Ulrika Borg, kennel Hejderidarens. Kenneln hade tidigare tilldelats Hamiltonplaketten (Kennelklubbens finaste utmärkelse) för sin schäferuppfödning men tog sig nu an nykomlingen. Året efter följdes Cara av Boy von Goldigtor som 1970 blev pappa till den första svenska kullen undan tiken Marga von Scheffelhaus. Dessvärre visade det sig sedemera att Boy hade höftledsfel  och den blodslinje han företrädde används inte idag. Som på de flesta stora raser finns  det höftledsfel på hovawart. Alla hundar som importerats till Sverige fr o m 1976 har varit friska. Det får man betrakta som en väldig tur i och med att flera av dem kommit som valpar. De importerade hundarna, ofta från Tysklands bästa brukslinjer, har gett oss hoffar med större social kamplust och vackrare exteriör. Rasen  har kontinuerligt förbättrats och man ser inte längre de loja klossar till hundar som fanns tidigare.   Vad är då hovawartens största fördelar? Den är livlig, lättlärd och förarkontakten har man ofta gratis. Den är lekfull och behåller   barnasinnet upp i hög ålder. Och det är en rolig hund att ha, eftersom hovawarten själv tycker att det mesta är kul!            Förutom höftledsfelen hos en del hundar har IHF-mötena inte behövt behandla någon större flora sjukdomar eftersom hovawarten är en generellt sett mycket frisk ras. På senare år har man dock uppmärksammat hundar med en underfunktion hos sköldkörteln, en sjukdom som tycks följa vissa blodslinjer.   Huvuddelen av hundarna är öppna och trevliga, men kan ibland vara lite för livliga, lite för hoppiga och lite för glada i att använda sin mun när de tar kontakt för att ägarna ska klara av dem. Hovawarten är en pigg och alert hund, reaktionssnabb men med tassarna mer på jorden än t ex vallhundarna. Hovawarten är fysiskt sett robust men jag uppfattar den ändå som en känslig hund. De är sällan aggressiva mot sina artfränder men kan skrämma andra hundar genom sina hårdhänta lekar. Om man tillåter sig att använda förmänskligande adjektiv skulle jag nog påstå att en en del hoffar är snudd på långsinta, de har ett elefantminne och glömmer aldrig en oförrätt. Samtidigt är de spontana hundar och det är en rolig och fascinerande ras. Det rör sig mycket i skallen på en hovawart, ibland kanske t o m lite i mesta laget!